Tankar...

Det är ganska tunga tankar som cirkulerar just för tillfället... Tänka att en människas död kan få fart på så så mycket i ett samhälle?! Jag kände ju honom inte så väl... Han växte upp samma gata som mormor bodde på och lekte tillsammans med syrran. Han var tillsammans med en av mina bästa vänner ett bra tag och han har alltid funnits i utkanten av min bektantskapskrets. Sörjer jag? -Nej. Väcker det många känslor? -Ja.

Jag tänker tillbaks på den tiden J ringde till mig på nätterna och pratade om att han inte hittade någon utväg annat än ... Hur han fick mig att må då och den maktlösheten man känner när en människa i sin närhet inte mår bra i själen. Det finns ju inget man kan göra mer än att finnas där så gott man kan! Jag hoppas att J har tagit sig ur allt det där och att han aldrig kommer att känna den hopplösheten som T måste ha gjort den senaste tiden. Jag hoppas att T har lika soliga dagar nu som när han, M och U lekte på Björkvägen!

Imorgon är det minnesstund... Jag vet inte om jag ska gå... Det är inget nöje, men var ska man dra gränsen? Kommer jag att känna mig som en inkräktare om jag går dit? Behöver jag går för min egen skull? Eller vill jag gå för familjens? Hur skulle jag reagera?
Vi får se om jag tar reda på det...